Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Oktober ligger bakom dem Makten makten De har den nu Det är kväll Vinterkväll. Frost På himlen gnistrar stjärnorna De är oräkneliga Gatorna är igensnöade Snön är nyfallen. Vit, ren Oktober ligger bakom dem De har makten nu

Saker under ytan. Ha den sista raden i åtanke. I am God Första ordet i dikten är Sunday Detta är alltså Guds dag Gudstjänsten är över. Flickan har på sig en minisuit, ej miniskirt Her legs keeps on moving, reading the bible fidgeting fidgeting hon vill inte läsa bibeln, vill vara någon annanstans, hon ärFortsätt läsa ”Nothing #3”

Gick förbi S:ta Clara i gamla stan. Där var jag och S nere i källaren får några år sedan och lyssnade på jazz. Tänker på den nästan säkert 100 år gamla gubben som satt framför mig. Hans Povel Ramel-glasögon. Nästintill helt skallig, förutom två femkronorsfläckar med fjunigt hår bakom öronen. Gubbens andetag var så ytliga,Fortsätt läsa ”Igår Cardierbaren, gamla stan”

Paketet i hörnet stod oöppnat i mer än en vecka. Det var från Grace Hemingway. En stor låda inslagen i presentpapper. Familjemedlemmar och vänner tjatade. ”Ernest, öppna paketet”. Till slut var det Pauline som gjorde det. Hon öppnade lådan med hjälp av en hammare. Inuti lådan fanns några av Graces senaste mediokra målningar (hon hysteFortsätt läsa ”Gåvan osv”

Jag är en nobody. Igår såg jag stjärnorna tändas när jag gick längs vägrenen mellan Älgstigen och Ålstäket. Jag är en nobody. Jag känner elden brinna inne i mig. Jag drömmer om droskorna om natten, om de silverfärgade lejonen uppe i bergen, om det låga mörka skeppet som glider över golfströmmen. Jag är en nobody.Fortsätt läsa ”05:59”

Putin tog ett djupt andetag och såg upp på stjärnhimlen. Alea acta est. En nittioårig kvinna i Charkov ligger klarvaken och tänker på tyskarna. På leendet hon fick av den unge mannen i dödskalleuniformen. Sedan tänker hon på statyn på torget, den som överlevde tyskarnas återkomst tre gånger. Ska den falla nu? Om Putin kommer?Fortsätt läsa ”05.43”

Någon har suttit för länge inne på Nobelbibliotekets toalett. Framför soptunnan med tomflaskor inne på det fina hotellet står en servitris och gråter. I grottans mörker droppar det från stalaktiterna. Det låter som oregelbundna hjärtslag, som om en tidsepok tynar bort. Anckarströms kraglösa vita skjorta. Det doftar bränd ved i vinden som tar tag iFortsätt läsa ”Morgon. Vallabod. Skarprättare”

(w.i.p) Jag sitter på ett nästan folktomt Carnen. Det är några år efter millennieskiftet. Jag dricker kvällens fjärde Karhu och beväpnad med de nyaste evolutionsteorierna proklamerar jag med stadig stämma Sapiens exeptionalism. Jag berättar om språkforskaren Noam Chomsky som stuckit hål på mossiga och naiva forskares önsketänkande, och en aning sentimentala, hypoteser om att allaFortsätt läsa ”Human. Pig. Nietzshe”

På andra sidan hyreshusen lyste den ensamma röda gatlyktan. Det röda ljuset sken över boulebanan och de två träbänkarna. Ljuset nådde inte fram till hyreshusens uteplatser. När Tore druckit upp kaffet och packat träningskläderna gick han fram till fönstret i vardagsrummet. En gång hade Tore sett operasångaren stå under den röda gatlampan. Operasångaren var enFortsätt läsa ”Red streetlight, Tigers”

Köket var stökigt. Madame Kollontay suckade och lade boken ifrån sig. Hon talade ut i rummet. Allt är en cargokult, grymtade hon. Du är en cargokult. Du är det sista lagret fernissa över ett berg bestående av en gång levande livsformer. Det finns ingenting unikt med dig. Du råkar bara vara född på det härFortsätt läsa ”06.57”