Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Det var Martha Gellhorn som upptäckte Finca Vigia. Hon stod inte ut med att bo med Hemingway flera månader i stöten på hotell. Stod inte ut med springet, stojet, alla dessa människor som vällde ut och in i deras rum. Det var med pengarna från ”For Whom The Bell Tools” som de köpte Fincan. DeFortsätt läsa ”When Gellhorn was number 1”

Backen med blandad läsk i skafferiet. Huset. Allt som var självklart och det enda som överhuvudtaget funnits i världen. Allt som är borta för alltid. Och vad gör vi nu? Går runt med ljus och lykta och söker spåren efter barndomens sanningar (lögner), som alla förtvinat eller blivit lika svåra att fånga som rök. JagFortsätt läsa ”06.36”

När jag steg upp tänkte jag först på förintelsen, sen tänkte jag på Steve Prefontaine, att jag måste köpa alla böcker som skrivits om Steve Prefontaine eftersom jag ska sno hela hans liv till romanen jag tänker skriva. Jag satte på kaffe och skrev och sen tvättade jag bort blodfläckarna på golvet inne på storaFortsätt läsa ”06:39”

Jag visste inte om vad jag ville göra med liv förrän klockan två minuter och sju sekunder över tolv på förmiddagen den femte juni nittonhundranittiotvå. Innan det klockslaget var jag en osäker person med tandställning, dålig hållning och hade ingen aning om något, efter det klockslaget var jag en säker person med tandställning, bra hållningFortsätt läsa ”Början till ett första utkast”

Jag såg en video när Mathew Silver klippte av sig sitt hår och rakade av sig sitt skägg. Han hade sorgsna och rädda ögon. Blicken kändes som den mörkaste platsen i skogen, som ett låst slott där Quint-figurer släpar runt på vässade harpuner i korridorerna. Människorna vill ha kulisser. Jag är en människa. Ge migFortsätt läsa ”07.55”

Tog två lunchcocktails med S på Riche. Sårade bartendern, så att hans skapelse var för söt. Ångrade mig halvvägs in i den andra. Då smakade cocktailen perfekt och jag ropade det till bartendern, som rodnade och nickade. Dog förresten nästan igår. En buss dundrade ner mot Stavsnäs, förbi 30-skylten i åttio kilometer i timman. JagFortsätt läsa ”05:21”

Hon hade många namn. Murderous Mary, Big Mary, Spark Mary. Jag kan inte låta bli att undra vad hon egentligen hette, innan Eldridges död. Säkert bara Mary. Ingen vet med säkerhet hur mordet gick till. Vittnenas berättelser skiljde sig åt. Men att Mary var skyldig till Eldridges död. Det rådde det ingen tvekan om. MobbenFortsätt läsa ”13 september 1916”

Det är till Sonja som Raskolnikov bekänner sina brott. Den timida, helt igenom goda, bräckliga Sonja, som för att förhindra att familjen svälter ihjäl, prostituerar sig. Sonja skräms inte av Raskolnikovs brott. Tvärtom. När Raskolnikov bekänner att han mördat Lizaveta, Sonjas bästa vän, genom att klyva Lizavetas huvud med en yxa, ryggar hon måhända tillbakaFortsätt läsa ”Om symboler i skönlitteratur”

Marie Antoinette morgonen hon avrättades. När hon stod rak i ryggen med bakbundna händer i träkärran. Såg hon och tänkte på de lekande barnen? De som stod bakom folkmassan och inte brydde sig om att huvudet tillhörande Frankrikes drottning snart skulle falla ned i en flätad korg. I tio sekunder är en människa medveten efterFortsätt läsa ”04:22”

Jag lyssnar på Werner Herzog igen. Han berättar om en man som innan han tog sig an de ryska klassikerna (Tolstoj, Dostojevskij, Turgunev) bosatte sig i Ryssland och stannade tills han lärt sig ryska. Först då tog han sig an de ryska klassikerna. Herzog är mycket förtjust i detta. ”This is the only true wayFortsätt läsa ”If truth is lost?”