Kategoriarkiv: Okategoriserade

Det var en annan värld utomhus. Solljuset dolde den mörka svarta djupa kalla sjön. Längs med parkeringen, mellan räcket och grusvägen, låg svartgråa presenningar fyllda med träbitar, vattensjuka cigarettpaket, tidningar, gula plastslangar och en rostig cykel utan hjul. Lastpallar låg uppradade längs vägen, likt flytbryggor på rad i smutsig flod. En röd morgonrock låg utbreddFortsätt läsa ”Darn”

”Jag har rökt.” ”Ja. Men, varför då?” ”Det har … hänt något.” Robert försökte berätta. Han kunde inte berätta. Han hade aldrig riktigt kunnat berätta någonting, så varför skulle han kunna berätta det här? Lizzie försökte lyssna. Bygga en bro av det Robert försökte säga. Solen gick upp. Det första som lystes upp var LizziesFortsätt läsa ”Oh, Dinsdale”

Jag går till människoresterna vid Starvation Cove. Jag sätter sig ned på huk, Tar av mig handskarna. Rör på de vitnande benen och blundar. Vinden förtäljer samma ordlösa historia som då. Som 1851, när de vita benen satt inuti en levande bultande hjärtslående människokropp. Franklinexpeditionens sista bultande hjärta. Vid Starvation Cove upphör Nordvästpassagen. Främlingen (jag)Fortsätt läsa ”Starvation Cove”

T: Allt går att spåra tillbaka till enskilda ögonblick. Det vet du väl? Att den franska revolutionens nollpunkt är en förmiddag i Wien 1762? J: Och vad hände då? T: Mozart och Marie Antoinette, båda sex år gamla, lekte och blev osams. J: Jaha? T: Javisst, under hela uppväxten kunde Mozart aldrig bli kvitt känslan.Fortsätt läsa ”Mozart och Marie Antoinette”

Skildringarna av skördetiden i tredje delen av ”Anna Karenina” var det som drabbade mig hårdast. Liksom Konstantin Levin, genom hans ögon, blev jag förtrollad av böndernas slit, av deras arbete med lie ute på slåtteråkrarna. Jag såg, jag lyssnade, jag drog in dofterna och förfördes av det vackra i detta tillsynes enkla, ville inte haFortsätt läsa ”Anna Karenina”

När jag tänker på ms Mollys hus alluderar mina tankar till sången ”Danielas hus” av Lundell och när jag tänker på Dinsdales promenad (i mörkret, längs med den älskade/hatade/fruktade SJÖN), alluderar jag då till ”Tårpilen”? Till en snart fyrtio år gammal misslyckad mans promenad i snön, till huset där den gamla goda kloka kvinnan bor.Fortsätt läsa ”Tårpil, vit häxa”

att vilja underkasta sig. En regim, en idé, en symbol (något som i någon annans ögon inte betyder ett jävla dugg). Lockelsen att leva ett oreflekterande, ansträngande och torftigt liv helt efter någon annans pipa; en influencers, en läkares, en mellanchefs, etc, osv, med mera … men framförallt efter de oskrivna regler som kontinuerligt fattasFortsätt läsa ”Denna märkliga böjelse …”

Flaskhalsen för 900 000 år sedan. Den punkterade jämnvikten. De allt längre, allt torrare istiderna. Tunnlarna som jättesengångarna byggde. O, de sovande jättarna. De gula plaststövlarna med röda siffror på. Unghundens död. Det fjärde slaget om Charkov. Jag läste Johan Jönsson i förrgår. Läste några rader jag nästan mindes innan jag beställde ensammiddag på BurgerFortsätt läsa ”Flaskhalsen”

04:40 Det går en vit buffel på Svartbäcksgatan. Men ingen säger något. Andedansen är död. Förlorad ute i isöknen. Förlorad vid Little Big Horn. De tog aldrig Custers skalp. De skar av honom kuken och sköt in en pil. Jag har lyssnat på breven som Custer skrev dagen innan döden kom. Custer tänkte på framtiden.Fortsätt läsa ”Well, Custer was alive”

Lejonen i Chauvetgrottan. Händerna som målade dem för 36000 år sedan. Ögonkastet innan damernas final på 200 meter i Montreal. Bärbel Eckert. Sprint queen. The Anabolic Smile. Barnet räcker upp handen. De hårt sammanpressade käkarna nickar. Klart barnet får tala. Vi måste låta barnet tala. Lyssna på barnen. Vi måste lyssna på barnen och barnetFortsätt läsa ”Tea Tea Tea”