Mars. Uppsala

Läste Renée Vivien igår. Läste ”Damen med vargen”. Var inte riktigt förberedd på hur bra novellen var. Framförallt novellens två sista sidor. Allt var ordinärt i åtta sidor. Fransk symbolistisk estetik. Kroppslighet. Mjuka mattor. Djuriska blickar och sen … en död som skulle gjort självaste Ahab tårögd av beundran. Började nästan röka igen igår. DeFortsätt läsa ”Mars. Uppsala”

2024:1

Ett flertal infångade himlakroppar bortanför Kuiperbältet? Några lika stora som jorden? Stulna från en passerande stjärna för mycket längesedan? Önsketänkandet om Homo naledi? Rachel Rosens ilska? Nyårsnatten i Gaza city? Uri Gellers många livslögner? Ingenstans på jorden finns dina steg bevarade. Åh, allt bara dina ögon såg. Och nästa år kommer tågen inte vänta påFortsätt läsa ”2024:1”

05:51

Republikanernas första presidentdebatt. Trump var inte där. Resterande fick av moderatorn frågan ”hur många av er anser att klimatförändringar sker och att det är människan som till största delen ligger bakom dessa? Räck upp en hand.” Ingen, jag upprepar INGEN av potentaterna på debattscenen räckte upp handen. Frihet är att bära vapen och bygga enFortsätt läsa ”05:51”

Daniel Ståhl

Apropå Daniel Ståhl. Vi såg på diskusfinalen. Och det är en sak med den jag inte riktigt förmår släppa. Det är inte Ståhls monsterkast. Inte hans seger. Inte hans kärleksförklaringar i segerintervjuerna. Det är minut efteråt. När han gjort det där otroliga. När han är klar. När han går ut ur diskusringen omgiven av 90Fortsätt läsa ”Daniel Ståhl”

Darlie Lynn Routier

För ett antal år sedan såg jag Werner Herzogs dokumentärserie ”On Death Row”, där den gode Herzog på sitt oefterhärmliga vis intervjuar människor i USA dömda till döden. I ett av avsnittet tog sig Herzog an Darlie Lynn Rourier; dömd till döden för att en juninatt 1996 knivmördat sina två små söner, fem och sexFortsätt läsa ”Darlie Lynn Routier”