Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Själens nattsida. Det är den blöta fimpen på gatan. Den du stoppar in i munnen och tuggar på. Det är vissheten om att saker och ting är förlorade för alltid. Vart du än vänder dig om står väggarna raka och ogenomträngliga. Du är inte pojken längre. Du är passerad tid. Du är för många soluppgångar.Fortsätt läsa ”PR”

De fann flickan som försvann uppe vid Susegårda. Hon fanns på ett fotografi, taget nästan sjuttio år innan dagen hon försvann. Det finns skönhet i mörker. I smärta. I långa isande tystnader. Men jag vill inte ha den långa isande tystnaden. Jag hatar den. Jag vill ha det andra. Det som jag passerade för längeFortsätt läsa ”Then then”

En vespa släppte på gasen och parkerade mellan två palmer. Bärbel såg på sina händer. Hon suckade och lät handens fingertoppar snudda vid handflatan.    ”Martins?”    ”Ja, mamma. Du har ju inte varit ute något på hela veckan. Vi åker hem i övermorgon.”    ”Martins?”    ”Ja, mamma.”    Bärbel log.    ”Jag villFortsätt läsa ”På balkongen, post soluppgång”

Who was it? Pythia? Döende utanför Scotts sista lägerplats. Kroppen stelfrusen invid tältet. Robert Falcon. De sista raderna. Till henne. Till eftervärlden. Det fanns mycket att rätta till. Det fanns mycket att skylla på. Who was it? Det var en sista längd i poolen och sedan läsa nyheterna i skuggan. Det var mönster i denFortsätt läsa ”Nothing”

Mitt nya liv började i Venezuela. När jag tog med mig en kopp kaffe upp till poolen om morgnarna. När jag satte mig ensam i skuggan med ett block linjerat papper och började skriva ”Det jorden vill”. Året var 2009. Katten Fiona och knastrande ondskefulla skolopendror i bladmörkret. Working Class Hero på en ostämd gitarrFortsätt läsa ”2009, 1997”

Vi hade den sista replokalen i ”Garaget”. Biljardbord och burköl för fem eller tio kronor styck. Garaget var svartklubben som låg på andra sidan Skanstullsbron. I slutet repade vi en låt som jag sjöng på och hade skrivit. Jag minns den nästan. Undrar vem som har min förstärkare nu? Undrar var den står? Vi bordeFortsätt läsa ”Djuptid, nej”

Jay Gatsbys hemlighet? Jag sitter i min läsfåtölj (som jag kallar för Key West) och läser Den sista gåvan av årets nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah (Celanders förlag, 2015, översättning Helena Hansson). Jag är ungefär en tredjedel in i romanen när dethänder. Det som ibland inträffar när livet och litteraturens pendelrörelser synkroniseras och vräker upp dörrar inuti.Fortsätt läsa ”Jay Gatsbys hemlighet?”

Genie och jag mötte upp Berlinski i foajen. Berlinski satt nedsjunken i en mjuk filtfåtölj framför en flera meter hög spegel. Han var klädd i en silverkostym, drack en hundradollarscocktail och talade med sig själv, till sin egen spegelbild. ”Problemet”, sa han mjukt, ”med evolutionsteorin är att den inte går att upprepa så som denFortsätt läsa ”04.45”

Målaren i Bernards debut. Sökandes, undflyende sig själv, sina skugga, sitt liv, sin fysiska kropp. Ut i frosten, ut i mörkret. Ut mot människoblivande, människoförintande. Varmt kaffe på mina läppar. Bultande sår på min tumme. Dean Moriarty-sår? Anne på Grönkulla-sår? Brevet från Simon. Det varma hugget i hjärtat. Känslan av att vara den enda godaFortsätt läsa ”04.30”

Det finns inga nybyggda torn att skåda i horisonten. Stenen ute på Storjungfrun, den rödblågråa ned insprängd glittrande kvarts, är borta. När jag vaknade kändes det som om någon hade flyttat på den och tagit hem den till sig för att använda som brevpress eller lagt den i sin jackficka och glömt bort den. MålarenFortsätt läsa ”04:12”