Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Igår hade jag den här veckans enda lediga dag. Gick upp 04.30. Läste ut ”Den sista gåvan” av Abdulrazak Gurnah. Det var en bitvis glimrande roman. Avsnitten om Abbas och Maryams liv är den sortens litteratur som karvar kanaler i dig, både under läsningen och efter. Nog det bästa skönlitterära om den moderna rasismens mekanismerFortsätt läsa ”En dag”

Jag ska åka tåg igen idag. Om de bara visste hur mycket tåg jag har åkt, hur mycket snö som blåst mig rakt in i ansiktet på perrongerna, hur ensam jag alltid kände mig precis efter vi hade en spelning med Tourettes. Hur jag låg i den nedkylda lägenheten och lyssnade till en debatt mellanFortsätt läsa ”06.31”

När ett gammalt hus i Tierp renoverades i somras hittades skelettet från ett litet barn. Det lilla barnet låg i en låda av näver invirad i en filt. Efter analys med kol 14-metoden konstaterades att barnet levde någon gång mellan slutet av 1700-talet och slutet av 1800-talet. Barnet var mellan ett och två år närFortsätt läsa ”09.27”

Regnet över sjön i Torrsjöboda. Cigaretten och den knastrande radion. Den avmätta kvinnorösten som meddelade att Ernst-Hugo Järegård var död. Polisens steg upp i trapphuset. Polisen hade sett oss, när vi lutade oss ut ur varsitt fönster och kastade ölflaskor till varandra. Elden i novembermörkret. Så länge sen nu. Det som kändes som en börjanFortsätt läsa ”07:09”

Vad tänkte vi. När vi höga på E kröp ut i natten på alla fyra och ryckte ut kommunens planterade växter. Vi tänkte inte på stjärnorna uppe på himlen. På alla miljardär världar vända åt vårat håll. Vi tänkte inte på Oriana Fellaci som framför Khomeini tog av sig sin huvudduk och kallade Khomeini förFortsätt läsa ”04:20”

. I have done it again One year in every ten I manage it Varje gång jag läser denna dikt slår det mig att det är som om jag läste en blandning av Emily Dickinson och Charles Bukowoski. I am only thirty And like the cat I have nine times to die Efter det andraFortsätt läsa ”Herr God, Herr Lucifer”

Jag läste ut ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijnevald i morse. SPOILER ALERT I den sista scenen lägger sig berättarjaget, Jas, i en frysbox. Hon är tolv år och detta, att lägga sig ned och dö i en frysbox, les grand finale, är slutpunkten i en utdragen hämnd på sig själv. Jas är övertygadFortsätt läsa ”Obehaget om kvällarna”

Salen låg under jord. Salen var så stor. Stjärnbilder brann i skuggorna precis under taket. Gångar och korridorer ledde ned till salen. En dörr fanns bakom ett arkivskåp i det nedlagda magasinet på Örebros stadsbibliotek. En dörr fanns bakom en lucka i golvet under det löpande bandet på en laxfabrik norr om Bergen. Tusentals flerFortsätt läsa ”I salen en orgel”

Kan det vara så? Att en händelse i barndomens djupbrunn mognar i dig i trettio år innan du överhuvudtaget kan förstå, eller ens veta, vad som egentligen hände dig? Se det dina barnögon inte såg? Blicken du fick landar tillslut i dig. Ögonen som såg dig. Döda sedan längre. Slammer mellan tågvagnarna. Ormen nere påFortsätt läsa ”05:28”

du lämnade krogen utan förvarning utan ord du försvann ut i den stålkalla februarinatten dina steg mot aphuset inte mot oss mot något annat du var en fjäril och en tiger den enda som såg dig snava över kullerstenarna var du din stapplande spegelbild din röst knastrade i porttelefonen du skrattade rosslade spottade vi hördeFortsätt läsa ”(frida)”